Beskrivning av hur man bygger och sköter en
egen kolmila.
Text: Henrik Rödjegård
Foto: Jens Larsen och Henrik Rödjegård
Längst, djupast i ändlösa skogar, bakom urberg,
stupande grå,
bortom svindlande, ändlösa hedar, där dagarna dödstysta gå,
där jäser i smältvit hetta ett bål under stybbade bryn
och silar ur hundra små gluggar sin gråa rök mot skyn.
Dan Andersson
Sommaren 2003 lärde jag känna Kolar-Anders Ålund i Pixbo
utanför Göteborg. Kolar-Anders är bördig från Jämtland och jobbade där som
kolarlärling under tonåren. De senaste åren har han byggt upp en kolarkoja i
strövområdet vid Gunnebo slott för att visa allmänheten hur dåtidens kolare
levde och arbetade. En av mina egna barndomsdrömmar har varit att få prova på kolarlivet,
och lära mig hur man med enkel teknik kan framställa en högklassig produkt, och
samtidigt få förmånen att vistas i naturen. Kolar-Anders har under de senaste
15 åren tillverkat ett flertal minimilor som ger ca 1500 liter kol, och vi
bestämde oss för att tillsammans bygga ytterligare en mila. Den här skriften
bygger på de lärdomar jag fick av Kolar-Anders under kolningen 2003. Den är
avsedd som en handledning för den som själv vill prova på att tillverka eget
kol. Man måste dock komma ihåg att Milan är ett kvinnligt väsen med mycket
nyckfullhet och en inre glöd, det innebär att hon ibland kan hitta på
oförväntade saker som inte tas upp i den här skriften. En stor portion gott
omdöme och sunt förnuft är därför nödvändigt för att kolningen skall bli en
trevlig upplevelse. Och, om du vårdar henne ömt och omsorgsfullt kommer hon att
ge dig god lön för mödan.
Lycka till!
Kolar-Henrik
Min
mentor Kolar-Anders Ålund utanför sin traditionella kolarkoja i Gunneboskogen.
Innehållsförteckning
Vakta och kontrollera
kolningsprocessen
Några
av kolarens verktyg: kolharka, kolkrok, milspett, navare och kolfat.
Kolveden skall torkas ungefär ett halvår innan kolningen. Riktigt torr ved gör att kolningen går snabbare och att milan blir mindre nyckfull och mer lättskött.
Veden randbarkas och staplas i res för att torka effektivt. Randbarkningen innebär att man med yxa, eller barkspade, skalar bort en remsa bark längs hela stocken. När barken är bruten kan den inte hålla kvar fukten i veden, som torkar effektivt. För att få snygga res bör veden vara i längder om ca 3 meter.
Randbarkad
kolved staplad i res för att torka.
Man börjar milbygget med att rensa upp en cirkelrund yta, ca 3 meter i diameter, från grenar och skräp. Det är lämpligt att gräva ur ca 2 dm stybb (jord) från bottenytan som senare används för att täcka milan.
Man lägger 1 dm tjocka stockar från centrum och utåt likt ekrar. Milans golv kommer att ligga ovanpå dessa stockar och man får då en fri luftkanal under golvet.
”Kungen” är milans centrum och används när milan skall tändas. Man bygger kungen av 4 stycken 1 meter långa brädor eller bakar som spikas ihop till ett fyrkantigt rör. Kungen spikas eller najas stående ovanpå stockarna så att man kan få fritt drag från luftkanalerna och upp i kungen.
I centrum på kungen placerar man en 2 meter lång riktstake. När man sedan staplar veden är man noggrann med att den skall peka mot riktstaken. Milan blir då rak och den vrider sig inte under kolningen.
Milbottnen är rensad, ”ekrarna” är utlagda, kungen är
rest
och rätstaken rest. Även golvbygget är påbörjat.
Efter att kungen är rest börjar man att successivt bygga ett golv av bakar eller bräder ovanpå bottenekrarna och därefter stapla kolveden på golvet. Veden som skall staplas kapas upp i längder om ca 1 meter, krokig ved sorteras bort. Utstickande kvistar måste huggas bort eftersom de gör att det blir svårt att stapla veden tätt.
Halvmetern närmast kungen använder man klen ved som är lätt att tända (ungefär 5 cm i diameter). Veden staplas alltid med den grövsta änden nedåt så att milan till slut får en något konisk form. Det är viktigt att veden staplas så tätt som möjligt för att det inte skall bildas fickor av explosiv gas inuti milan. Ibland kan man behöva kila in småpinnar för att få veden riktigt tät. Det är även viktigt att veden hela tiden pekar mot rätstaken i kungen så att inte milan vrider sig och börjar läcka under kolningen.
Kolved som är grövre än 10 cm i diameter bör sågas nästan helt av på mitten för att den lätt skall falla sönder tillsammans med resten av veden under kolningen. De yttersta decimetrarna på milan skall åter byggas av klen ved eftersom grov ved inte blir fullständigt genomkolad närmast milans vägg.
När veden har uppnått milans fulla radie sågar man en stor mängd småkubbar som är ca 15 cm långa. Kubbarna läggs ovanpå den staplade veden så att milan får ett vackert och tätt krön.
Milans
ved är färdigstaplad på ett golv av bakar med luftkanal under.
Det
är viktigt att veden är tätt staplad och att milan har fått en konisk form.
Milan tätas slutligen med stybb. För att undvika att stybben rasar ned i milan måste man täcka sidorna med ett tjockt lager friskt granris och toppen med drygt 1 dm vitmossa eller torv.
För att undvika att smuts trillar ned i kungen kan man täta den med ett lock eller en hink. Rätstaken i mitten kan man ta bort nu eftersom den inte behövs längre.
Milan
täcks med mossa och granris. Smuts får inte trilla ned i kungen.
Milan tätas med stybb (jord) som man hämtar från marken i skogen. För att stybben inte skall trilla av milans kanter måste den hållas fast av block. Blocken tillverkas genom att man borrar hål i en bak och slår fast en stör i hålet. Till en minimila på 3 m3 krävs ca 15 block i två olika längder.
Stybben läggs upp i varv runt milan. Längst ned bör stybben bilda en 3 dm tjock vägg runt milan. Längre upp kan det räcka med 2 dm. Man låter även stybben täta runt golvet så att ingen luft kan strömma in.
Man måste spara några rejäla högar stybb och vitmossa bredvid milan för att ha till hands när man akut behöver täta milan under kolningen.
Milan
är täckt med ett tjockt lager stybb. Blocken hindrar stybben från att rasa ned.
I en milas närhet skall man enligt skrocket inte nämna ord som eld och brinna, eftersom den då kan få för sig att göra just det. Därför kallas det värmning när man startar kolningsprocessen. Värmningen av milan är en festlig och intressant procedur och det blir ännu trevligare om man bjuder in sina vänner till spektaklet.
Värmningen börjar med att man öppnar 4 stycken draghål runt milan. Ett draghål får man genom att gräva bort ett spadtag stybb i milans nederkant så att luft kan strömma in under golvet. Det är inte bra om vinden ligger på och blåser rakt in i ett draghål. Därefter stoppar man ned några brinnande vedträn i kungen, och fyller upp med små vedknaggar och törestickor. (Eventuellt kan man lägga med gamla stearinljus som gör att det tar sig lättare.)
Efter en stund kommer det att stå en rejäl eldkvast upp ur kungen. Då rör man om ordentligt i kungen med en stake och fyller åter ända upp med små vedknaggar. Detta upprepas några gånger och efter ungefär en och en halv timme är det dags att fylla kungen med ved för sista gången och täta toppen helt med vitmossa och stybb. Nu är kolningsprocessen igång.
Milan
matas med brinnande ved och knaggar.
Omrörning
för att få plats med ny ved.
En
präktig eldkvast från kungen.
Rök från draghål efter tätning av toppen
I det här skedet är kolarens erfarenhet och uppmärksamhet helt avgörande för hur lyckad kolningen blir. I centrum av milan kommer temperaturen att stiga upp mot 1000°C. Den höga temperaturen tillsammans med avsaknaden av syre får träet att torrdestilleras och kvar blir endast träkol. Allteftersom kolningen pågår kommer den heta kolningszonen att vandra ut mot milans perifer. Som kolare reglerar man processens hastighet med antalet öppna draghål. Om man kör långsammare blir milan mindre nyckfull och kolutbytet blir större. Om kolningen går för fort ser man att den gråa milröken istället blir blå och får en stickande doft. Man kan också följa processen genom att sticka in milspettet i milan och känna var den har kolat.
Man använder även draghålen för att styra åt vilket håll i milan som kolningszonen skall röra sig. Kolningen drar sig mot öppna draghål, och den drar sig snabbast till de draghål där vinden ligger på. På läsidan däremot ryker det mest ur draghålen. På dagen har man milan under ständig uppsikt, och på natten minskar man ner antalet draghål till hälften och bevakar den minst var sjätte timme. Man byter draghål med jämna mellanrum för att kolningen skall fördelas jämt i milan.
Om milan slår, p.g.a. en rökgasexplosion, eller om det bildas fräthål av rökgaser går det hål på stybben. Om, eller egentligen när, stybben läcker skall man fylla hålet i milan med ved och därefter täta ytan med vitmossa och stybb.
När milan blir mjuk klubbar man ihop den för att den skall falla samman kontrollerat, då undviker man att explosiva gasfickor bildas.
En
kolmila som sköter sig snällt med fyra draghål öppna.
Efter ungefär tre dygn har kolningszonen nått ut till draghålen och det flammar ut lågor. Man låter draghålet brinna under en halvtimme och skottar därefter igen det och öppnar ett nytt intill. När det har brunnit i draghål runt hela milan är det dags att avsluta processen genom att skotta igen alla draghål.
Nu skall milan svalna till en temperatur som är tillräckligt låg för att man försiktigt skall kunna ta ut kolen utan att de antänds vid kontakt med luftens syre. Det krävs minst en vecka avsvalning och milan måste tittas till ett par gånger varje dag under den tiden. Stybben tätas vid behov eftersom den torkar och lätt blir otät. Om syre kommer in i milan stiger temperaturen snabbt och det tar minst ytterligare en vecka innan den åter har svalnat.
Kolningszonen har nått ända ut till milans periferi. Snart kan kolaren åter sova i sin egen säng.
När milan har svalnat minst en vecka utan syretillförsel kan man öppna den för första gången. Man börjar med att försiktigt lyfta bort stybben och mossan som ligger på milans krön. Därefter krafsar man försiktigt ur kolet lager för lager med kolkrok och kolharka (kratta och grep fungerar bra). Om man lämnar milan, eller om den vill stiga i temperatur, måste man lägga tillbaks mossan och stybben, annars brinner garanterat hela kolhögen upp.
De utrakade kolen sprids ut glest i en ring runt milan med många brandgator som hindrar att närliggande kol antänds. Under de närmsta timmarna letar man efter kolbitar som fortfarande har glöd och doppar dessa i en hink med vatten. De nyss utrakade kolen är mycket förrädiska även om milan har varit kvävd sedan länge.
Efter att kolen har legat utspridda i luft ett dygn kan man sikta bort stybb och skräp med kolfatet och förpacka kolen.
Dammig
syssla som kräver andningsskydd.
Pinfärskt
grillkol.
Vid utrakning av kol är det trevligt att ta hjälp av dem som tidigare varit involverade i milbygget och värmningen, eller som på annat sätt har visat sitt intresse. De kan dessutom direkt plocka med sig lön för mödan vilket brukar vara mycket uppskattat. Man bör dock upplysa om att hemgjord grillkol är varmare än köpt kol. Korvarna och kotletterna måste därför vistas på lite längre avstånd från glöden än normalt.
Även en helt privat kolmila förvandlas lätt till ett välbesökt jippo med många vetgiriga besökare. För att de vetgiriga skall känna igen kolaren kan det vara lämpligt att bära någon sorts uniform, till exempel en hatt. Passa även på att läsa på om äldre tiders kolarliv, den industriella kolframställningen, järntillverkning och tjärdalar.
Milröken skapar dessutom en trevlig atmosfär som kan utnyttjas till allt från viskvällar i Dan Anderssons anda till grillkalas. Skolklasser är ofta intresserade av att besöka milan. I sådana fall är det lämpligt att lärarna informeras i god tid så att de hinner planera sin undervisning i industrialisering, järnframställning eller kemi.
Att bjuda besökarna på kolbullar, pinnbröd eller riktigt kokkaffe brukar vara uppskattat. Man bör även känna till gamla tiders skrock. Kolar-Anders har själv berättat för mig hur både han och kolare Albin väcktes av ”Frua” när Anders somnat på sin post och kolhögen stod i ljusan låga. Internet är en oändlig källa för den som är intresserad.
Det
finns stora möjligheter att göra kolningen till ett trivsamt arrangemang.
Kolarna vistades i skogen långt hemifrån under långa tider. De behövde kunna laga kaloririk mat på råvaror som tål lång tids förvaring. Kolbullen, som är en sorts fläskpannkaka, har blivit en klassisk rätt.
100 gram rökt och tärnat fläsk
Ca 4 dl vatten
3,5-4 dl vetemjöl
En halv matsked salt
Blanda vatten, mjöl och salt till en smet som är något tjockare och segare än pannkakssmet. (Smeten går bra att förbereda hemma förvara något dygn i plastflaska.) Bryn lite av fläsket i stekpanna över öppen eld. Häll smet i pannan så att kolbullen blir ungefär dubbelt så tjock som en pannkaka. Stek båda sidorna.
Till kolbullen serveras vatten. Måltiden avslutas med en kåsa kokkaffe.
Kolbulle
är en riktig delikatess de första
dygnen.