Sommarens kolvedhuggning avlöstes av höstens arbete med kolmilorna. Tungt, hårt jobb, och Albin fick se efteråt om han fick nån lön för mödan. Gick allt bra kunde förtjänsten bli någorlunda, gick något galet kunde det bli minus. Det var den risk en fri kolare fick ta. Albin lejde tidvis in ytterligare ett par unga pojkar, Per, 14 och Oskar, 17, som extrahjälp.
Anders och Albin bodde i en liten koja, som de byggt själva innan kolningen började; Den hade bara ett litet rum med två britsar, ett litet bord och fönster vid ena kortändan, och en öppen gråstensspis i den andra. Albin tyckte inte om att använda sprängämnen. Anders blev med desto större förtjusning självutnämnd sprängarbas, för det var nödvändigt att spränga stenar och stubbar för körvägar och kolbottnar. En del nitrolit sparade han för egna hyss, men de bör helst glömmas. De oskyldigaste kan väl möjligen nämnas.
En kväll när Albin gått till byn - fyra km - för att hämta mjölk, ville Anders visa Oskar hur lite nitrolit det behövdes för att fälla ett stort träd om man gjorde rätt. Provet lyckades utmärkt, men han hade valt en så stor björk att toppen slog ned kojans avträde. Albin accepterade hyggligt förklaringen att den grova, friska björken blåst omkull denna dimmiga, absolut vindstilla kväll. Nästa demonstration drabbade en gisten, värdelös båt vid en tjärnstrand. Den gick till väders i småbitar.
Ni sena tiders barn behöver kanske en kort beskrivning av en kolmila. Kolveden höggs på sommaren i tre meter långa stockar av skiftande grovlek av gallringsvirke och annan skräpskog. På kolbottnen byggdes ett golv av klenare rundvirke. Mot "kungen" och en absolut lodrät syftstång restes sedan kolveden cirkelformigt och i lod tills milan innehöll ca 200 kubikmeter och höll 16-24 famnar i omkrets. Genom att stockarna var grövre i rotändan ökades lutningen successivt från ca 85° till ca 60°. Milans topp, kullen, jämnades till och täcktes med torv, sidorna med granris och ovanpå alltsammans ett 20-30 cm tjockt jord/stybblager. Milan tändes genom en trumma i centrum, och lufttillförseln reglerades via öppningar i stybben vid kanaler i golvet. Genom vedens lutning pressades ved/kolmassan ihop under kolningen.
 Anders visar Oskar hur man fäller träd med nitrolit. Illustration: Örjan Noring. |
Albin hade en stark tro att hans unga hjälpkolare besatt rent otroliga kroppskrafter, en tro som Anders gärna underhöll. Albin hade ett behändigt järnspett, något lättare än vanliga. Anders glömde spettet på en stubbe han sprängde och efter den himlafärden var spettet kraftigt böjt. Han stack det kvickt i en sprucken sten, som också skulle bort, och manövrerade det så att det från Albins håll såg ut som om han tog i så spettet böjdes, samtidigt som han beklagade att spettet var nog lite för vekt. Och Albin trodde sina ögon.
Respekten för den lille kolardrängen ökade ännu mera då områdets största stock, en gammal furustubbe nära metern i diameter, kördes fram till en mila. Oskar och Anders reste kolveden den dagen. Albin vidtalade de båda körkarlarna att hjälpa till med stocken på deras kafferast och gick för att hämta ytterligare en man. Men när körarna kom med nästa lass fann de till sin förvåning att Anders och Oskar klarat av att resa stocken själva. Hur i hela friden hade det gått till? "Nja, så klena är vi väl inte", sa Oskar, och mera blev det inte sagt. Pojkarna hade hittat en stor självspricka i stocken, kluvit den med kilar och med fiffigt användande av spakar och hävstänger fått upp halvorna så fint emot varandra att klyvningen aldrig upptäcktes. Men ryktet om deras styrka spred sig.
 En gisten båt sprängdes i småbitar. Illustration: Örjan Noring. |
En kväll, när han varit ute och knäppt sig en järpe, började det bli mörkt och han gick för att möta Per, som varit och hämtat mjölk. Plötsligt hörde han Per tjoa en bit från stigen. Anders trodde att Per tappat bort stigen så Anders ropade och tjoade för att vägleda Per rätt. Per svarade endast med att "hoa" men kom allt närmare. Förbryllad över Pers sätt att hoa och förflytta sig hoade även Anders eftersom det hördes bäst. Till slut hördes Per alldeles vid ett bergsstup och Anders skrek åt honom att "stanna för h-e innan du slår ihjäl dej". Då flög "Per" för det var en berguv Anders haft sin hoa-dialog med. Per (som hört Anders och uven) fick omåttligt roligt åt Anders misstag.
I ett kojlag försökte Per och Anders skoja med en annan kolvedhuggare, som också hette Per, men var äldre. Intill Store-Pers skifte tog de och imiterade en strid mellan två älgtjurar, för att se hur Store-Per skulle reagera. De fnös och brölade, slog i stubbar och slet upp mossa för att luras, men smet tyst undan när de hörde Store-Per upphöra med huggningen. Men naturen spelade de båda gyckelmakarna ett spratt. Möjligen ditlockade av deras brölanden kom två riktiga älgtjurar till platsen och Store-Per fick bevittna en våldsam riktig strid, som han sedan med stor inlevelse skildrade i kojan.
Som många andra kolare hyste Albin stor respekt för övernaturliga ting, bl.a. skogsrået, som han artigt benämnde "frua". Det gällde att inte stöta sig med "makterna". Albin tände aldrig en mila, han satte bara "värme" i den. Han nämnde aldrig ordet eld eller andra heta uttryck i en milas närhet. Varg och björn nämndes med hövliga omskrivningar. Han offrade dagligen lite matbitar till "de osynliga" under slafen eller under yttertaket. Matbitarna försvann snabbt men hur? Den naturligaste orsaken var nog "de osynligas" ombud, möss och fåglar.
Det var mycket nattvak och Anders räknade ihop att han sovit 17 timmar en vecka och 22 en annan. En natt med svag vind och -35° kallt, vaktade han kolen från en nyutriven mila. Det kunde finnas glöd kvar i nyutrivna kol, som lätt kunde flamma upp. På kolbottnen låg stybb, ljuvligt varm och go - men att lägga sig på denna ljuvliga värme var livsfarligt på grund av kvarvarande gas. Somnade man så var det för evigt.
Men naren bete, och Anders ville ändå unna sig någon minut i värmen. Lade sig på rygg på kolbottnens vindsida, blickade upp mot en gnistrande skön stjärnehimmel och njöt rent obeskrivligt. Samt somnade förstås ögonblickligen.
Han vaknade av att en gäll, ängslig kvinnoröst ropade "Anders" och blev klarvaken av det sprakande ljudet av brinnande kol. Han fick med möda brasan släckt och hämtade mera släckvatten. Sedan kom Albin och undrade vad han sysslade med. Anders skulle ha gått till kojan för avlösning för en timme sen. En ängslig kvinnoröst hade väckt Albin med hans namn. Anders stammade något om värme i ena kolhögen och att han inte vågat lämna den. "Du har stybb på ryggen", "du har legat", sa Albin. "Det var därför frua väckte mej och kanske dej med. Du kan tacka frua för att du lever, men gör för h-e aldrig om det där". Kaffepannan i spisen var bottenfrusen när de kom in, men Frua fick lite extra godbitar den morgonen, även av Anders. "Jojo", sa Albin, "du börjer läre dej".
Kolar-Anders
Även Nordisk Familjebok berättar om hur kolarna åtnjöt skogsråets eller "Fruas" omtanke.
Senast uppdaterad den 20 maj 2004 av
Kolardrängen Henrik kolare@pixonia.com